Berit Carlbergs karriär som sångerska, skådespelare och regissör blev både lång och framgångsrik. Hon var en mångfasetterad begåvning. En högklassig sångerska med en sångröst som bar på en naturlig skönhet och en personlighet som spände över ett brett register. Hennes scener var många. Från uppskattade revyer till den stora dramatiska repertoaren. Berits performance var en följsamt dansant, välsjungande och parant artist, alltid med ett gott farshumör. Att bara sätta epitetet ”Revyprimadonna” på Berit är naturligtvis inte helt fel men det är långt ifrån hela sanningen. Hon var
så mycket mer.

När vi på Poppegården i Domsten spelade August Strindbergs drama Pelikanen 2012 fanns det ingen tvekan när teaterchefen Gunilla Poppe valde just Berit i rollen som den beräknande, plågade och frusna hustrun i pjäsen. På samma sätt som Gunillas make Nils Poppe valde Berit i rollen som fru Josepha i operetten Värdshuset Vita Hästen på Fredriksdalsteatern 1971.

Vår uppsättning av Pelikanen mottogs med strålande recensioner bland annat på kultursidan i Svenska Dagbladet. ”Väl i nivå med Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten i Stockholm många år tidigare”, skrev recensenten. Berit Carlberg skulle snart återvända till Poppegården. På sommaren 2014 hittar vi henne i rollen som åldrande operasångare i Ronald Harwoods pjäs Kvartetten. Sista gången Berit stod på en teaterscen var 2019, då hon tillsammans med Gunilla Poppe medverkade i min pjäs Konsten att förkorta evigheten. Under dessa tre uppsättningar blev jag hennes regissör.

Berit Carlbergs långa karriär på Thalias scener tar tidigt ordentlig fart. Hennes stora genombrott kom direkt efter Scenskolan i Malmö. Blott 25 år gammal hamnade hon på Oscarsteatern i Stockholm i rollen som Hanna Glavari i Franz Lehárs operett Glada Änkan och fick sjunga Viljasången sju gånger i veckan under ett halvt år. Som greve Danilo stod vid hennes sida Jarl Kulle. Sensation och publikrusning.

Som sagt, karriären tog ordentlig fart redan från början och på Stockholms och många av det övriga landets stora scener stod dörrarna öppna och Berit fick spela ledande roller mot många av den tidens största, uppburna, manliga skådespelare.

Under alla år som Berit stod på scen svepte förändringens vindar över svenska teaterscener. Men hon såg sig aldrig som något offer som kvinnlig skådespelare. Tvärtom. Ofta sa hon: ”Egentligen tycker jag mer synd om mina manliga medspelare med alla de konstiga krav som de ställde på sig själva.” Och hon underströk ofta att de inte utgjorde något hot även om det var till stora delar en manlig värld hon mötte
som ung artist.

”Egentligen”, brukade hon skämta. ”En del av dessa gubbar var för all del ganska tjusiga men något tafsande var det aldrig tal om. Då knäppte jag dem
bara på näsan!”

Och så en tidig morgon på våren 1971 ringde telefonen hemma hos Berit. Utan att presentera sig hörde Berit en lätt skånsk, något djup röst som sa: ”Vill du bli min Josepha i sommar?” Rösten tillhörde Nils Poppe med ett tydligt budskap: Att städsla Berit till Fredriksdalsteatern kommande sommar i Helsingborg. Nu skulle hon spela Josepha i Ralph Benatzkys operett Världshuset Vita Hästen. Efter den sommaren på den vackra friluftsscenen omgiven av grusgångar och gröna häckar, följde ytterligare sexton somrar i sol som i regn. Varje sommar en ny uppsättning på Fredriksdalsteatern. Friluftsscenen blev en institution i Sommarsverige. De tätt uppställda bänkarna med plats för minst 800 personer blev snabbt utsålda. Oftast ett år före premiären. Nils Poppe, publikmagneten, den folkkäre clownen, komikern och briljante underhållaren garanterade succé efter succé.

Men en sak är viktigt att komma ihåg: Denna, att utan Berit Carlberg vid Nils Poppes sida i spektakel efter spektakel skulle inget vara så självklart. Hon dansade, sjöng, skiftade scenkostymer i rasande fart och balanserade på höga klackar med bakåtkastade skratt. Parerade Nils Poppes alla galna infall och improvisationer. Framgången blev
deras gemensamma.

För mig som regissör och i viss mån pjäsförfattare var mitt möte med Berit något som inte går att överskatta. Hon var ständigt på gott spelhumör och alltid väl förberedd. En perfektionist i sitt arbete som ibland tog sig uttryck i en begynnande nervositet som snart suddades ut i ett möte med den publik som älskade henne. Hennes koncentration på scenen ställde också stora krav på hennes medarbetare. Det var många av Berits ackompanjatörer som blev varse om det. Hennes entréer i full mundering var en uppvisning i exakthet och laddade med total inlevelse
och scenisk energi.

Vi är många, så många, som kommer att sakna henne. Sorgsna över att vi inte fick behålla henne längre som kollega
och generös vän.

Anders Wällhed, i april 2021

Mia Poppe möter Berit Carlberg i ett samtal om livet i och utanför rampljuset, i mars 2021.